Blå Jungfrun är en klippö i norra Kalmarsund. Hela ön, som ligger närmare Öland än fastlandet, är nationalpark sedan 1926, med en utvidgning gjord 1988. Det skyddade området består idag av totalt 198 hektar, varav 132 hektar är vatten. Parkvakter finns på plats på Blå Jungfrun från veckan före midsommar till näst sista veckan i augusti.

Ön är kupolformad och består av jungfrugranit, en bergart som bara finns just här. Blå Jungfrun har mjukt skulpterade hällar som slipats av inlandsisen, och inlandsisens smältvatten hjälpte till att bilda många jättegrytor på ön. Öns högsta punkt ligger 86,5 meter över havet och cirka 130 meter över den kringliggande havsbotten. Blå Jungfrun, som ligger ensam ute i havet och är högre än allt annat i dess omgivning, har alltid varit mycket slående att se för sjöfarare som passerat förbi. Många myter och legender har bildats kring det märkliga berget, varav den mest kända är att häxor reser hit för att fira med djävulen. Vi vet att ön så pass tidigt som på 1400-talet hette Blaakulla, och det nuvarande namnet Blå Jungfrun är förmodligen ett så kallat noanamn för Blåkulla. (Noanamn är ersättningsnamn som används när det enligt folktron skulle kunna ge otur att uttala det riktiga namnet.)

Blå Jungfrun är en viktig ö för många fåglar, bland annat havsörn, tobisgrissla och skärpiplärka.

På ön växer en frodig ädellövskog söder om toppen och här hitta vi bland annat flera sällsynta lavar och skalbaggar. Oxel, lönn och ek är alla exempel på trädslag som förekommer i nationalparken. Öns ensliga läge långt ut i Kalmarsund innebär att här råder ett utpräglat maritimt klimat. Blå Jungfrun har många soltimmar per år och får jämförelsevis lite regn. Vissa år blir torkan riktigt allvarlig. Under den extrema sommaren 1969 dog en stor mängd träd och buskar som växte på Blå Jungfruns hällmarker.

Korta fakta om Blå Jungfrun

Att besöka Blå Jungfrun

Turbåten

Under sommarsäsongen går två turbåtar dagligen till Blå Jungfrun, en som avgår från Oskarshamn på fastlandet och en som avgår från Byxelkrok på Öland. Enkel resa tar ungefär 1,5 timme från Oskarhamn och drygt en timme från Byxelkrok.

Åker man med turbåtarna får man tillbringa cirka 3,5 timme på Blå jungfrun innan det är dags för hemfärd igen.

Turbåtarna möts av guider på Blå Jungfrun som berättar om nationalparken. Dessa guider arbetar för länsstyrelsen och är bosatta på Blå Jungfrun under turbåtssäsongen.

Egen båt

Det är tillåtet att besöka Blå Jungfrun med egen båt, men man bör kontakta parkvakterna för att bli anvisad en lämplig ankringsplats. Detta bland annat eftersom svallvågorna från Gotlandsfärjan kan orsaka problem för förtöjda båtar här. Parkvakter finns tillgängliga från veckan före midsommar till näst sista veckan i augusti.

Mat, dryck, etc

Det finns inte någon försäljning av mat eller dryck på Blå Jungfrun, inte ens vatten, så det är viktigt att själv ta med sig det man kan komma att behöva. Detta gäller även allt annat, såsom solskydd, skavsårsplåster, etc.

Toalett

Det finns ett antal torrdass på Blå Jungfrun.

Informationstavlor

Det finns informationstavlor på Blå Jungfrun.

Vandringsled

Det finns en 3,3 km lång vandringsled på Blå Jungfrun, markerad med trästolpar och skyltar. Delar av den går genom kraftigt kuperad terräng. Att vandra hela ledan är krävande. Bekväma och stabila skor rekommenderas. Vandringsleden går över öns högsta topp, ned mot lövskogen i söder, förbi labyrinten och naturens egna stensliperi, och vidare mot Lervik på Blå Jungfruns norra sida.

Regler

Här följer ett axplock av de regler som gäller för besökare på Blå Jungfrun. För mer utförlig information, kontakta Naturvårdsverket.

• Sällskapsdjur är tillåtna, men måste hållas kopplade hela tiden.
• Det är inte tillåtet att tälta, däremot finns det är vindskydd som man kan boka för övernattning en (1) natt. Kontakta Naturvårdsverket för mer information.
• Det är inte tillåtet att göra upp eld, men i anslutning till vindskyddet får man använda friluftskök.
• Det är inte tillåtet att fiska.
• Det är inte tillåtet att plocka med sig stenar och dylikt.
• Det är tillåtet att bada från Blå Jungfrun. Tänk på att svallvågorna från Gotlandsfärjan kan vara mycket kraftiga.

Bakgrund

Stenbrytningen

I början av 1900-talet ägdes Blå Jungfrun av Anton Mauritz Hammarskjöld på Virbo säteri. År 1904 arrenderade han ut rätten av bryta sten på ön i 50 år, och A.K. Fernströms Granitindustrier påbörjade stenbrytning på den södra delen av Blå Jungfrun. Det man ville komma åt var Jungfrugraniten, en slags rapakivigranit som bara återfinns på just den här ön och har fått sitt namn efter den. Jungfrugraniten påminner om den götemargranit som finns på det närliggande fastlandet, men har större kornstorlek.

Jungfrugraniten gick på export från Blå Jungfrun, bland annat till Tyskland där den var en omtyckt

dekorationssten och såldes under namnet Virgo.

Arbetet för att skydda Blå Jungfrun

Stenbrytningen lämnade djupa spår i ön och innebar bland annat att flera av öns mest storslagna jättegrytor sprängdes bort. Detta uppmärksammades på flera håll, bland annat eftersom det redan under 1800-talet (i mycket begränsad omfattning) hade börjat ordnas turistturer ut till Blå Jungfrun. År 1896 hade ön fått besök av många framträdande gestalter ur den svenska kultureliten eftersom författaren och poeten Verner von Heidenstam höll vigsel och bröllopsfirande här när han gifte sig med Olga Wiberg.

År 1914 föreslog riksdagsmannen Karl Starbäck i en motion till andra kammaren att svenska staten skulle förvärva Blå Jungfrun och göra den till nationalpark. En utredning tillsattes, men motionen antogs inte.

Från och med år 1923 bedrevs stenbrytning på ön som stordrift, vilket innebar att förstörelsen gick mycket snabbare än tidigare.

År 1925 köpte Torsten Kreuger Blå Jungfrun för 35 000 kronor, varav 5 000 kr utgjorde köpeskilling för själva ön och 10 000 kr var ersättning för Anton Mauritz Nordenskjölds uteblivna arrendeinkomster. Största delen av pengarna, 20 000 kronor, gick till A.K. Fernströms Granitindustrier för att de skulle upphöra med stenbrytningen trots att så lång tid återstod på deras arrende.

Det var bland annat John Falk, landshövdingen i Kalmar län, och John Linder, direktör för Oskarhamns-Tidningen, som lyckats övertala Kreuger att köpa ön nu när staten inte vill ta sitt ansvar för att skydda den. Direktör Linder var vid den här tiden också sekreterare i den lokala hembygdsföreningen.

Blå Jungfrun blir Nationalpark

Efter att Torsten Kreuger köpt hela Blå Jungfrun och stenbrytning upphört skänkte han ön till svenska staten så att den skulle kunna bli nationalpark. Nationalparken inrättades den 5 februari 1926. Blå Jungfrun blev därmed den tolfte av nationalparkerna i Sverige.

Nationalparkens historia

I och med att Blå Jungfrun blev nationalpark utsågs en tillsynsman som fick bo på ön sommartid för att säkerställa att reglerna för nationalparken följdes.

Enligt de besöksböcker som fördes varierade antalet besökare mellan 200 per år och 800 per år under Blå Jungfruns först två årtionden som nationalpark.

Fram till 1953 var Kungliga Vetenskapsakademien förvaltare av ön, därefter tog Domänverket över. 1950-talet var också det årtionde då besöksbåtar började trafikera Blå Jungfrun mer regelbundet, vilket ökade antalet besökare.

Under första halvan av 1970-talet förbättrade Domänverket öns vandringsleder och spänger, och såg till att sätta ut bättre skyltar och markeringar. När detta arbete var utfört övergick ansvaret för Blå Jungfrun år 1976 till Statens Naturvårdsverk (numera benämnt Naturvårdsverket). Detta innebar att det sedan dess har varit Länsstyrelsen i Kalmar län som förvaltat Blå Jungfrun.

År 1988 utvidgades nationalparken.

Geologi

Blå Jungfrun består av grovkorning röd jungfrugranit, vilket är en smula överraskande med tanke på att förhållandevis närliggande Öland är en kalkstensön. Blå Jungfruns granit utgörs av kalifältspat, plagioklas, kvarts och biotit. Jungfrugranit är unik för ön Blå Jungfrun och har fått sitt namn efter den. Den påminner om den götemargranit som återfinns på det närliggande fastlandet, men har större kornstorlek.

Blå Jungfrun är över 1380 miljoner år gammal och reser sig skarpt ur det kringliggande flacka landskapet. Det är ett så kallat inselberg, vilket innebär att Blå Jungfrun stod kvar när kringliggande berggrund eroderades bort. De mjukare bergarter som en gång i tiden omgärdade Blå Jungfrun var skiffer, sandsten och kalksten. Det så kallade stensliperiet hittar vi på Blå Jungfruns sydvästra strand. Här ligger en stor mängd sandstenar som is och vattenströmmar har slipat runda. Sandstenarna är en rest av den sandsten som Blå Jungfrun för mycket länge sedan var inbäddad i.

På Blå Jungfrun finns branta raviner och här kan man se stora stenblock som bröts loss under istiden. Ett stort stenblock går även att se vid det 35-40 meter branta klippstup som bryter norrsidans jämna sluttning och löper ned mot öns sydsida.

På ön finns även så kallade jättegrytor. En jättegryta är en urholkad fördjupning i ett berg som tillkommit när strömmande vatten fått en sten att under lång tid rotera tillsammans med mindre stenar och grus, så att fördjupning gradvis slipats ut i berget. I Sverige skapades många jättegrytor av smältvatten från inlandsisen.

Flora & Fauna

Blå Jungfruns läge har gjort att här bara finns tunna jordlager.

I den ädellövskog av ek, asp, ask och lönn som växer på öns södra del är träden lägre och växer mer slingrande än vad man brukar se på fastlandet så här pass långt söder ut.

På öns hällmarker växer björk och tall.

Över 200 olika lavar har identifierats på Blå Jungfrun, inklusive kartlav, rosettlav, brosklav, sotlav och saltlav.

Exempel på örter som förekommer på ön är strandråg, axveronika, vattenmåra, linnea, murgröna och nattviol.

Det finns gott om ihåliga träd och liknande, och Blå Jungfrun har ett rikt insektsliv.

Exempel på fåglar som går att se här är tobisgrissla, skärpiplärka, ejder och bofink. På senare år har ett havsörnspar häckat i ett träd på öns södra del.

Exempel på däggdjur här är harar och fladdermöss. Fladdermössen håller till i grottorna på ön.

Kring sekelskiftet 1800/1900 planterades tamkaniner ut på Blå Jungfrun för jakt, vilka hade en negativ inverkan på öns flora. Alla kaninerna dog dock under den ovanligt kalla vintern 1939/1940.