Utforska Sveriges Natur
Utforska Sveriges Natur
Det finns många legender och berättelser kring Blå Jungfrun med koppling till det övernaturliga, och då särskilt häxor och deras firanden. Många sjöfarare såg ön som farlig och vidhöll att man lätt drabbades av farliga stormar kring Blå Jungfrun på grund av häxkonsterna. Helst skulle man helt undvika att komma ens i närheten av ön, och historierna om hur det kunde gå för den som inte följde den rekommendationen är många. Ön finns inritad på ärkebiskopen och kartografen Olaus Magnus sjökort Carta marina från år 1539.
Vi vet att ön vid 1400-talets början hette Blaakulla. I en text från år 1507 kallas den även för Jonffrwn. Troligen började man kalla ön för Jungfrun istället för Blåkulla eftersom man ansåg att det kunde föra otur med sig att använda detta sanna namnet. Sedan skedde en sammanblandning och ön blev känd som Blå Jungfrun.
Enligt myten är Blåkulla den plats dit häxor åker på Skärtorsdagen för att fira häxsabbat med Djävulen. I sitt samlingsverk ”Historia om de nordiska folken” från år 1555 beskriver Olaus Magnus ön Jungfrun som en plats dit häxor i Norden färdas under vissa tidpunkter på året för att hålla möten och utöva häxkonster och signerier. Signeri innebär att med magiska metoder och trollformler framkalla eller hindra övernaturliga krafters verkningar.
Såhär beskriver Carl von Linné Blå Jungfrun efter sitt besök där, en visit som skedde i samband med hans Öländska och Gotländska resa år 1741.
”Blåkulla är en liten ö, emellan Ölands norra udde och Småland belägen, den Kiäringar och sagor dedicerat åt Pluto, men ei Neptuno, fast än den senare tycktes taga henne mer i protection ifrån Öknamn; de säga allment, at alla Trollpackor hit skola resa (sannerligen en rätt beswärlig resa) hwar Skiärtorsdag; men den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken til fabeln: Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, derföre man ock henne kort beskrifwer.”
Blå Jungfrun är ett naturreservat och man ska givetvis inte ta med sig några stenar eller andra delar av naturen därifrån. Trots detta är det många besökare som plockat med sig vackra stenar från ön och därefter, enligt egen utsago, drabbats av den ena olyckan efter den andra.
Enligt myten fortsätter oturen ända tills stenen återförs till ön, och det händer därför att olyckliga turister skickar stenar med posten till stadshuset i Oskarshamn och ber om att de ska vidarebefordras till Blå Jungfrun för att bryta förbannelsen. År 2004 ordnades till exempel en båtresa med Oskarshamns kommunsekreterare där 164 stenar återfördes till Blå Jungfrun.
Det är många skepp och båtar som fått sin sista vila i vattnet som omgärdar Blå Jungfrun. Vissa av dem är införda i Riksantikvarieämbetets Informationssystemet om fornminnen (FMIS).
Resterna från lasten av ett skepp som strandade vid Blå Jungfrun och slogs sönder år 1769 kan fortfarande beskådas av dykare. I hennes last ingick bland annat Klippings-handskar från Skåne, pressad rulltobak, Cardutobak och såpa.
Vissa av vraken kring Blå Jungfrun har inte fallit offer för väder och vind, utan sprängts av minor. Det vilar till exempel några större förlista skepp söder om ön som gick detta öde till mötes.
På Blå Jungfrun finns resterna av en boplats från stenåldern, som anlagts under ett klippöverhäng som öppnar sig åt söder. Fynd har hittats på en 8 x 6 meter stor vegetationsfri yta, samt framför klippöverhänget. Man har bland annat hittat slagna stenarter i form av kristianstadflinta, sydskandinavisk flina, hälleflinta, kvarts och kvartsit. Boplatsen är av i stor sett samma typ som har återfunnits av arkeologer i Misterhult socken på det närliggande fastlandet.
År 2014 genomfördes en arkeologisk undersökning på Blå Jungfrun av Kalmar läns museum i samarbete med Linnéuniversitetet. Då påträffades kulturlager från stenåldersbosättningar, bland annat i Övre sydskogen. Kulturlagen var så tjocka att det troligen har funnits omfattande och långvarig mänsklig aktivitet där.
Fynden bestod inte bara av slagen sten, utan även av träkol, keramiskt material och djurben – framförallt sälben. Träkolet daterades till cirka 7 000 f. Kr.
I den grotta som nu för tiden kallas för Kyrkan hittade man en mortelskål och en knacksten, vilket kan vara en indikation på att rituella aktiviteter förekommit här.
I en cirka 80 cm x 60 cm oval fördjupning i den lodräta bergväggen i Jungfrukammaren återfanns spår av eldning.
På Blå Jungfruns södra udde finns en stenlabyrint. Ingen vet när den skapades, men vi vet att den fanns på plats när Carl von Linné besökte ön år 1741 eftersom han nämner den. Enligt folktron ska en promenad genom labyrinten bringa tur.
Labyrinten är inte av den typ man kan gå vilse it, utan består av utlagda stenar (granitstenar och sandstenar) som varierar i storlek mellan cirka 5 cm och 25 cm. De är placerade så att de bildar en 18 meter bred spiral med tretton varv på en syd-sydvästligt svagt sluttande bergsmark.